För att uppnå våra klimat- och miljömål behövs betydande förändringar i konsumtions- och produktionsmönster, inte minst när det gäller den mat vi äter. I grunden handlar det om att skapa en mer resurseffektiv kosthållning.
Forskningen visar tydligt att den viktigaste åtgärden för att åstadkomma en sådan kosthållning är en radikal minskning av konsumtionen av animalier. Forskningen visar också att omställningen behöver gå väldigt snabbt. För det fordras politisk styrning i olika former: reglering, prispåverkande mekanismer, information, folkbildning, o s v.
Inför valet den 11 september frågade vi därför partierna i riksdagen vad de gjort när det gäller hållbar mat och minskad köttkonsumtion under den senaste mandatperioden – och vad de vill inför nästa mandatperiod. Vi bad också klimatforskaren Annika Carlsson-Kanyama, en av de främsta experterna på området, analysera svaren och partiernas politik och ge några korta kommentarer till svaren.
Analys av svaren
Sammanfattningsvis är det tydligt att allvaret i djurhållningens negativa miljöeffekter inte har gått fram i något parti. Även de partier som vill något i frågan verkar se det som en marginalfråga, när djurhållningen av forskningen framhålls som det absolut största hotet mot det globala ekosystemet.
Det sagt har Vänsterpartiet och Miljöpartiet tydligt bättre politik än de övriga partierna, där Vänsterpartiet tydligast uttrycker att de ser vikten av minskad köttkonsumtion. Även Socialdemokraterna uttrycker att klimatutmaningarna kräver att vi övergår till mer växtbaserad mat, men beskriver inte någon politik för att det ska ske.
Centerpartiet vill sätta mål om att utsläppen från offentligt upphandlade varor och tjänster ska minska snabbare än utsläppen från samhället i övrigt samt att de nationella klimatmålen ska bli krav att beakta vid offentlig upphandling, vilket är positivt. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har liknande förslag, men med uttalat fokus på att satsa på växtbaserad mat. Även om de inte är för styrmedel för minskad köttkonsumtion har även Liberalerna en hel del positiva ståndpunkter inom området hållbar mat, som de drivit under den gångna mandatperioden.
Övriga partier (och även Socialdemokraterna) är mest fokuserade på att stötta svenskt lantbruk med målet öka matproduktionen i Sverige, inklusive köttproduktionen. Detta är också den nationella livsmedelsstrategi alla riksdagspartier står bakom i ett nötskal. Samtidigt vill partierna inte göra något för att minska djurhållningen eller köttkonsumtionen, som idag ensam kräver väldigt mycket mer jordbruksmark än vi har i Sverige, vilket gör målet matematiskt omöjligt att nå.
De flesta partier försöker i sina svar få sin politik att verka bättre än den är. De kan fokusera på åtgärder med marginell nytta, för att få dem att framstå som viktiga och de kan uttrycka utgångspunkter som helt enkelt inte stämmer. Nedan adresserar vi några av de åtgärder och utgångspunkter av detta slag flera riksdagspartier uttrycker.
Matproduktionens klimatpåverkan
Djurhållningen är inte bara det största hotet mot världens biologiska mångfald, långt större än alla mänskliga aktiviteter sammanlagt. Djurhållningen utgör också den näst största källan till växthusgasutsläpp från mänskliga aktiviteter, efter användningen av fossil energi. Den är dock den huvudsakliga faktorn bakom skövling av naturliga ekosystem och därmed hämmandet av planetens förmåga att absorbera och lagra kol, så klimatpåverkan är mycket mer omfattande än bara utsläppen.
Det är naturligtvis bra att fasa ut fossila bränslen, men det har en ytterst marginell effekt på utsläppen från just matproduktion. Utsläppen från mat kommer nästan uteslutande direkt från idisslande djurs matsmältning (metan), gödselhantering (lustgas, metan), intensiv foderodling (lustgas) samt skövling och utdikning av naturliga ekosystem för att bereda mark för bete och foderodling (koldioxid). Endast i storleksordningen en tiotusendel av utsläppen kommer från användning av fossila bränslen för jordbruksmaskiner och transporter fram till butik sammanlagt.
Ökad matproduktion i Sverige
Vi använder redan mycket mer odlingsmark än vi har i Sverige, bara för det kött vi äter här. Totalt utnyttjar vi nästan dubbla Sveriges odlingsareal för vår matkonsumtion. Ökad andel konsumtion av svensk mat och ökad nettoexport kräver därför en betydligt mer resurseffektiv produktion, vilket endast kan uppnås genom drastiskt minskad djurhållning och köttkonsumtion.
Ekologisk odling
I Sverige och andra länder med subarktiskt/tempererat klimat kräver ekologisk odling generellt betydligt mer yta för att ge samma avkastning som konventionell odling. Med dagens konsumtion innebär mer ekologisk odling i Sverige därför bara att vi måste importera mer från andra länder. Vi flyttar miljöproblemen utomlands och orsakar en totalt större negativ miljöpåverkan. För att ekologisk odling ska kunna ge de positiva effekter den kan ge, behöver vi öka resurseffektiviteten i matproduktionen ytterligare – en effekt som bara minskad djurhållning och köttkonsumtion kan ge.
Djurhållning och biologisk mångfald
Djurhållningen är det stora hotet mot biologisk mångfald, såväl globalt som lokalt i Sverige. Det är mängden kött/animalier som är problemet; vi föder upp väldigt många fler djur än vad som är möjligt inom planetens gränser och urholkar därför hela tiden det planetära ekosystemet.
Nästan alla våtmarker i södra Sverige har dikats ut för att bereda plats för foderodling och bete, med katastrofala effekter på den biologiska mångfalden. Det intensiva foderjordbruket runt Östersjön har bland annat lett till omfattande bottendöd. Det har även urholkat den biologiska mångfalden i odlingslandskapet och bidragit till radikalt minskade insektspopulationer, inklusive viktiga pollinerare. Svensk köttkonsumtion kräver som sagt dessutom enorma arealer i andra länder för bete och foderproduktion och bidrar till skövlingen av Amazonas och andra ekosystem med hög biologisk mångfald.
Trots detta vill flera partier göra gällande att djurhållning är positivt för biologisk mångfald. Det finns arter som bara kan leva på betade naturbetesmarker. Men om man optimerar för naturvård kan djur som betar på sådana marker endast ge en försumbar del av det kött vi äter idag – och mest miljöeffektivt är om de betande djuren inte används för köttproduktion alls. Bevarande av naturbetesmarker är helt enkelt inte ett giltigt argument för att upprätthålla vår extrema köttkonsumtion, eller för köttkonsumtion överhuvudtaget.
Mål måste åtföljas av politik för att möta målen
Om man faktiskt vill nå uppsatta klimat- och miljömål, så måste man driva en politik för detta. Att sätta upp eller ställa sig bakom mål, men sedan vägra styra mot dem, är inte seriöst.
Att styra konsumtionen
Vill man inte styra vad konsumenterna äter, ska man låta konsumenterna se produktionskostnaderna för kött och andra animalier på prislappen i affären. Subventionerna måste bort och miljö- och hälsoskatter som täcker samhällskostnaderna måste läggas till. Idag styr tyvärr samhället matkonsumtionen extremt hårt mot det mest ohållbara.
Vi skjuter in väldigt mycket skattemedel som subventioner till animalieproduktionen, speciellt mjölkproduktionen. Skattebetalarna står också för hela notan när det gäller ohälsokostnader från vår diet med extrema mängder animaliskt mättat fett och rött kött. Det animaliska mättade fettet är den största orsaken bakom hjärt-kärlsjukdomar och rött kött, speciellt processat kött, är en starkt bidragande orsak till flera cancerformer. Förutom det omfattande mänskliga lidandet denna ohälsa orsakar, skapar den enorma kostnader och förlorade intäkter för samhället: sjukvårdskostnader, medicinkostnader, produktionsbortfall p g a sjukskrivning, minskade skatteintäkter p g a sjukskrivning, utbetalningar från försäkringssystem, etc.
Konsekvenserna av att inte agera
Kostnaderna för de mycket allvarliga miljöproblem djurhållningen orsakar eller bidrar till, skjuter vi framför allt på kommande generationer. Kostnaderna för åtgärder och anpassning blir högre ju längre vi väntar – i den mån problemen ens går att åtgärda eller anpassa samhället till att leva med. Genom detta oansvariga agerande sätter vi inte bara våra barn i ett enormt skuldhål, utan vi äventyrar deras liv genom att undergräva deras förutsättningar för vatten- och matförsörjning.
